Story time: Jag trodde jag skulle dö.

Story times är alltid kul, och jag tänkte att jag skulle dela med mig av en händelse i mitt liv som både är lite pinsam och ganska hemsk faktiskt. Det är inget jag är speciellt stolt över, men det har hänt och jag känner att jag måste våga berätta om det, för varför ska jag skämmas egentligen? Alla gör vi misstag ibland, det hör ju faktiskt livet till! 😃 So here goes...

Det var några år sen, när jag var i ett ganska destruktivt förhållande. Jag hade varit tillsammans med den här killen rätt länge till och från, och det fanns många tecken på att vi borde ha gjort slut för längesen, men vi höll kvar vid varandra. Jag tror jag var mer kär i kärleken än i just honom, och kanske det var samma sak tillbaka. Jag var i den åldern då det var fest ofta, och oftast brukade jag klara mig rätt bra, men så blev det en riktigt snedfylla. Jag började bråka med min dåvarande kille, och våra bråk brukade kunna bli rätt intensiva, för han drack mycket han med och hade nog faktiskt lite alkoholproblem. Jag tänker inte sitta och säga att han drog ner mig i alkohol, för jag var ung och testade mycket som många unga gör, men jag hade också alkoholister till föräldrar och det är något som är ärftligt. Jag tål inte alkohol så som andra gör. I alla fall, mitt i bråket som skedde ute på gatan, kom en polisbil och dom trodde först att jag var i fara, att han var aggressiv och försökte våldta mig eller något. Dom märkte dock också att jag var alldeles för full, jag grät, vevade med armarna och bara var helt förstörd. Dom tog med mig till fyllecell där jag fick sitta hela natten.

Nu börjar det hemska. Jag somnade så klart där inne i cellen...och när jag vaknade visste jag inte vart jag var någonstans. Jag hade inget minne av vad som hade hänt, och när jag insåg att jag var inlåst fick jag ren panik. Klart jag fortfarande var påverkad av alkoholen jag hade druckit och jag kunde inte koppla vad som pågick. Jag trodde att jag hade blivit kidnappad och att jag skulle bli mördad, på riktigt. Jag hade en sån skräck i hela min kropp, det var som att få en stöt och jag kunde bara tänka på att jag kommer aldrig mer se min familj igen. Jag undrade om någon visste att jag var borta, letade någon efter mig? Jag bankade på dörren och skrek att dom skulle släppa ut mig, jag grät och var bara panikslagen. Det tog ungefär 2 timmar för mig att förstå att mitt liv inte var i fara, och när jag tänker tillbaka på det känner jag lite avsky. För när jag bankade på dörren kom det tillslut en polis som måste ha förstått hur rädd jag var när jag frågade med gråten i halsen vart jag var, men hon gjorde inget för att lugna ner mig. Jag var inte otrevlig, jag svor inte eller sa något dumt, jag var bara rädd, förvirrad och jag grät, och jag tänker liksom att det borde vara en del i en polis roll att kunna lugna ner en så rädd människa. Jag är förundrad över hur kall man kan vara mot en person som verkar så pass skräckslagen. En polis ska väl ändå få mig att känna en trygghet? Jag var en tonåring som hade druckit för mycket, jag hade inte gått och mördat någon. Ändå behandlade man mig som en ond människa som inte förtjänade medkänsla. Men, men... jag har kommit över det. 😉 Däremot hörde jag om att någon person faktiskt dog i sin cell i den staden... då börjar mina varningsklockor verkligen ringa. Är det dags att kanske börja bry sig lite mer om folk man tar in?? Vart är medkänslan?


  • Vardag

Gillar

Kommentarer